SMÄRTA
En sammanfattning av Christina Nilsson
Smärta. Vad är det? Aj, det gör ont är det närmaste man tänker på när man skadar sig av något slag
men varför gör det ont?
Smärta är en obehaglig sinnesupplevelse som starkt och specifikt känslomässigt berör oss,
som är utlöst av en verklig eller hotande vävnadsskada eller som känns som en sådan.
Smärta är en subjekt upplevelse och väldigt mycket beroende på hur den uppstår.
Man skiljer på olika sorters smärta:

Fysisk- Smärta i den egna kroppen eller i delar av den.

Psykisk- Smärta i själen. Det kan vara allt från att känna sorg, skuld, vrede, ilska och rädsla.
Denna smärta kan lindras om den underliggande rädslan och oron bearbetas och kommer upp i dagen.
Detta upplevs ofta som förbjudna känslor.
Förmågan att uttrycka sina känslor är mycket individuellt.

Existentiell- Smärta är en mycket kännbar påminnelse om att sjukdom eller skada kan leda till döden.
Själslig smärta inför livets slutskede är mycket svår att lindra.
Alla frågor som man vill ha svar på, och om varför det blev just så.
Det finns inga givna svar på dessa frågor utan alla är högst personliga.

Social- Smärta som gör att vi inte längre kan fungera i det dagliga livet och inte känna oss
delaktiga i arbetsliv, familj, släkt och vänner.
Att känna sig övergiven och inte få lov att känna sig trygg i sin tillvaro.
Att framför allt få lov att känna gemenskap.

Smärtgrupper:
Nociceptiva smärtor- Nociceptorer (känselkroppar för registrering av smärta)
aktiveras genom vävnadsskada eller hotande skada.
Till denna smärtgrupp räknas bl. a somatisk (kroppslig) smärta, visceral (inre organs) smärta
sekundär hyperalgesi (ökad reaktion på stimuli som normalt är smärtsamt), segmentella reflexer
(impulser från somatisk eller visceral vävnad) samt refererad smärta (smärta långt ifrån skadeområdet).

Neurogena smärtor- Smärtor som uppkommer på grund av skada eller annan dysfunktion (dålig)
i perifera eller centrala nervsystemet.

Nociceptiv smärta är kanske vår vanligaste fysiologiska skyddsmekanism.

Det nociceptiva systemet spelar också en viktig roll för att vi ska undvika vävnadsskada
en förutsättning för vår överlevnad.

Nociceptorerna aktiveras av termiska (kyla och värme) och mekaniska stimuli.
Information om hotande vävnadsskada leder till ett inflöde av varningssignaler via perifera nerver
till centrala nervsystemet.

Dessa leder till motoriska avvärjningsreaktioner, vid mycket kraftiga stimuli till en stressreaktion
med frisättning av adrenalin, noradrenalin (binjuremärgshormon) och
kortisol (binjurebarkshormon) stressvar.

Den nociceptiva smärtan som beror på vävnadsskada delas in i somatisk och visceral smärta.

Till somatiska vävnader räknas muskler, bindväv, hud och skelett.
Dessa har generellt högre täthet av nociceptorer än viscerala vävnader.

Till visceral vävnad räknas inre organ och dessa reagerar på distension (tänjning av hålorgan)
ischemi (lokal blodbrist) och inflammation.
Detta är troligtvis en av förklaringarna till att somatisk smärta, t ex sårsmärta
beskrivs som distinkt och vällokaliserad jämfört med visceral smärta
som ofta beskrivs som dov och med en diffus lokalisation som t ex angina pectoris.
Sekundär hyperalgesi är en ökad smärtkänslighet i närheten av skadeområdet som
uppstår efter ca 20-30 minuter och är en viktig faktor för uppkomsten av postoperativa komplikationer.
Immobilisering leder till komplikationer såsom ventromboser postoperativ tarmparalys (tarmförlamning)
atelektaser (ofullständig utspänning av lungblåsor)
och pneumoni (lunginflamation).

Segmentella reflexer- Inflödet av nociceptiva impulser från somatisk eller visceral vävnad
leder på ryggmärgsnivå till aktivering av motoriska celler som styr muskelfunktion och
blodflöde i skadeområdet.
ökad muskeltonus minskar blodflödet vilket ger ytterligare smärta i skadeområdet och hämmar
därigenom läkningsprocessen.
Dessa segmentella reflexer bryts genom en adekvat smärtlindring.

Refererad smärta- Vid viscerala smärttillstånd kan smärtan förläggas till hudområden
en bit ifrån skadan.
Sensoriska stimuli- från hals, axlar, övre extremiteter fortleds till cervikala (halsens) ryggsegment.
Sensoriska stimuli- från thorax, buk, bål fortleds till thoracal (bröstkorg) nivå.
-||- - från ansiktet leds via trigeminusnerven (tredelad nerv) in till hjärnstammen.
Nociceptiva signaler från inre organ leds genom det sympatiska nervsystemet in till centrala nervsystemet.
Eftersom receptortätheten är störst i somatisk vävnad, är hjärnan van vid ett större
sensoriskt inflöde från dessa
än från de viscerala vävnaderna.
Detta kallas för konvergens.

Smärtan lokaliseras på olika sätt av kroppen beroende på vad som är fel.
Det finns flera olika typer av smärtfibrer, de delas in i två kategorier utifrån deras tjocklek.
Alfa-Delta fibrerna är något tjockare och myeliserade (märg)
och de har en hög fortledningshastighet (ca 20m/s)
smärta av en stickande, intensiv, ytlig och av kortvarig karaktär.

C-fibrerna är tunna och omyeliserade, dessa leder impulserna långsamt (mindre än 0,1-2 m/s)
smärtan är borrande, brännande, diffus, molande, bultande, djup och av långvarig typ.

Neurogen smärta

Neurogen smärta fyller inte någon fysikalisk funktion
och den beror på skador och eller sjukdom i nervstrukturerna i det perifera (yttersta)
och eller centrala nervsystemet -CNS.
Mekanismerna bakom denna typ av smärta är mycket svår och till stora delar ofullständigt kända.
Smärtan uppstår till följd av att de skadade nervbanorna reagerar onormalt på impuls
som oftast ger orsak till lite smärta eller ingen alls.

Den neurogena smärtan är ofta intensiv och beskrivs som brännande och svidande som vid bältros.
Den kan också vara huggande utstrålande, stickande och skärande som vid ischiassmärtor.

- vid perifert engagemang följer smärtan nervens utbredningsområde.
- vid rizopati (mekaniskt tryck på en nervrot) följer smärtan hudens utbredningsområde.
- vid centralt belägna engagemang följer smärtan kontralaterala (belägen på motsatta sidan)
   kroppsområden motsvarande den somatotopa (kroppstypen) organismen.

Nervfibrerna kan också vara spontant aktiva och överföra smärtimpulser
utan någon som helst yttre stimulering.

Skadade nerver kan vara:

Hypersensitiva (överkänsliga) för noradrenalin (hormon som bildas i binjuremärgen)
så att normal eller lätt förhöjd aktivitet i det sympatiska nervsystemet
( en del av det autonoma-självstyrande nervsystemet som reglerar de omedvetna kroppsfunktionerna
som vilka inte kan påverkas av viljan) ger upphov till smärta.

Hypersensitiva för beröring, så att ett lätt tryck på nerverna ger upphov till stark smärta.

Sensibilitetsstörningar (känsel) som ofta ses vid neurogena smärttillstånd är följande:

Allodyni: Smärta framkallad av sensorisk stimuli som normalt ej medför nociception (beröring och köld)
smärtor utlösta av stimuli som normalt inte är smärtsamma t. ex. vid en lätt beröring an huden.

Dystestesi: Obehaglig sensorisk upplevelse antingen spontant uppkommen eller genom stimuli
(kan kännas som stickande eller brännande känsla).

Hyperalgesi: ökad reaktion på en sensorisk stimulation som normalt är smärtsam.

Hyperpathi: Symtomkomplex med smärta, förstärkt reaktion på upprepade stimuli, samt en högre smärttröskel.
Neuropatiska smärtor förekommer vid nervskador som kan uppstå vid kirurgiska ingrepp, strålbehandling
cellgiftsbehandling och tumörinfiltration.

De kan även orsakas av kronisk vävnadsskada med sekundära nervskador som t.ex. -kronisk inflammation och reumatism.